Skolstart, NPF och bristande kunskap

Imorgon startar skolan. I vanlig ordning känner jag mig inte alls förberedd inför detta faktum, utan det känns som att det liksom kommer hastigt på. Det måste vara något medfött fel på mig som gör att jag i mitt sinne ständigt befinner mig sådär 6 veckor efter, jag skulle alltså känna mig i fas om juli månad precis hade börjat. Det här “handikappet” gör att jag nästan alltid måste panikhandla till exempel julklappar och skolavslutningskläder. Jag har ännu inte köpt någon ny ryggsäck till mellansonen, inte heller nya gympaskor till äldste sonen, vars fötter på kort tid har ändrat storlek från 39 till 42. Och alla långbyxor och jackor är garanterat också urvuxna.

Jag känner mig inte heller mentalt förberedd för att precis ALLT ska dra igång med full kraft redan kommande vecka. Nu ska det bli fullt ös med läxor och fritidsaktiviteter igen, det ska fyllas i diverse lappar från skolan, det ska vara flertalet föräldramöten, samtidigt som tempot på jobbet säkerligen trappas upp framöver plus att jag ska åka iväg på flera utbildningar. Det kommer att bli mycket att hålla i huvudet den närmsta tiden. Precis som det egentligen för jämnan brukar vara i vardagen, även om jag har förträngt det lite nu under sommaren, när skoluppehåll och paus från fritidsaktiviteter varit en välbehövlig frist för oss alla.

Vardagen är tuff, vardagen tär på de flesta av oss heltidsarbetande föräldrar med flera barn. Det är tillräckligt strävsamt att klara tillvaron när alla mår bra och det inte finns några direkta bekymmer, men när det inte fungerar för någon så kan föräldraskapet bli en övermäktig uppgift. Den som följt min blogg känner till att vi haft det tufft i situationen kring ett av våra barn. Det var skolångest, skolvägran och mobbing under flera års tid. När det var som värst var jag tack och lov föräldraledig/ pluggade på distans och var därför hemma. Jag fanns där för mitt barn när han kom hemspringande från skolan och var ledsen. Jag hade möjlighet att snabbt kunna trösta, men också ta alla fighter som behövde tas. För tyvärr är det ofta så att man som förälder behöver kämpa hårt för sina barns rättigheter. Om jag haft ett arbete under den här perioden hade det varit mycket svårt att sköta jobbet.

Många föräldrar brottas med liknande situationer. Det kan handla om barn som mobbas, mår psykiskt dåligt eller barn som har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) som till exempel ADHD, Aspergers eller autism, och som inte får tillräckligt stöd i skolan. En undersökning som Riksförbundet Attention gjort visar att 83 procent av alla föräldrar till barn med NPF har tvingats gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig på grund av att situationen kring barnet inte fungerar, 50 procent av föräldrarna tycker att det är det bristande stödet från skolan som påverkar barnet mest.

Det är ett välkänt faktum att man på väldigt många skolor brister i kunskap om hur man bemöter elever med NPF, hur undervisningen bör bedrivas och vilka andra anpassningar som kan behövas. I en undersökning som gjordes på Karolinska Institutet 2015 framkom det att kunskapen om NPF är generellt låg i lärarkåren. Närmare 90 procent av alla tillfrågade lärare ansåg sig inte ha fått tillräckliga kunskaper från lärarutbildningen för att känna sig rustade till att undervisa elever med NPF. Detta gällde förvånansvärt nog även specialpedagoger, där uppgav endast cirka 20 procent att de kände sig tillräckligt förberedda och upplevde sig ha nog kompetens inför detta.

Även skolledare brister i kunskap om pedagogik för elever med NPF. Det är dessutom mycket vanligt att huvudmän inte tar ansvar för att skapa förutsättningar för att alla elever ska kunna ges det stöd och de anpassningar som behövs. Det är egentligen rätt skrämmande då man räknar med att ca 5-7 procent av alla skolbarn har någon form av NPF.

Det finns politiska förslag om att lärarutbildningen i framtiden ska innehålla mer utbildning i NPF-kunskap, vilket vore mer än välkommet. Men redan nu bör huvudmän se till att prioritera fortbildning för skolpersonal, men även ge förutsättningar för att alla elever ska kunna få rätt stöd och en trygg och bra skolmiljö. Det här är en av de viktigaste skolfrågorna enligt mig. Vi behöver ta frågan på största allvar och prata om den på alla nivåer; på föräldramöten, i lärarrummen, på skolledarmöten och i politiken.