Släpp hetsen och sänk kraven! 

Den ljuva och efterlängtade sommaren är här. Mer än halva juli har försvunnit i ett nafs, så även några av mina efterlängtade och dyrbara semesterveckor. Som jag njuter. Jag har sovit mycket, ätit frukost på altanen, tränat lite, grejat med projekt i hemmet, träffat vänner och släktingar, umgåtts med familjen, grillat god mat, ja, haft det skapligt lugnt, skönt, trevligt och bra helt enkelt. Men vi har inte åkt iväg någonstans, än så länge. Måste man det? 

Att åka till ställen där turister och barnfamiljer trängs lockar inte i år. Vi har haft det hektiskt under lång tid och är lite trötta och slitna. Mer än något annat behöver vi bara ta det lite lugnt. Blotta tanken på att resa bort med fyra kivande barn och vänta i timslånga köer till åkattraktionerna på Gröna Lund eller Liseberg, eller för att ens kunna parkera bilen på Astrid Lindgrens Värld, skapar just nu bara panikkänslor hos mig. “Men barnen då, är det inte synd om barnen om ni inte åker iväg någonstans? Då kommer de ju inte ha något att berätta när de kommer tillbaka till skolan!” Så tänker nog en del och så är det kanske. Ständigt ska vi föräldrar ha prestationsångest och dåligt samvete. Är man en dålig förälder om man inte besöker djur- eller nöjesparker och vattenland varje år? Om man inte åker på sol- och badsemester? Eller på husvagnssemester alternativt till någon sommarstuga? I sociala medier matas vi den här tiden på året med bilder på våra vänners vita leenden, solbrända kroppar och lyckliga barn som får vara på diverse skojiga familjeaktiviteter och semestrar. 

Många familjer har inte råd att åka på semester eller att betala entréavgifter till nöjesparker. Varje år återkommer just detta i debatten om barnfattigdom. Man brukar utgå ifrån att det i det närmaste är en mänsklig rättighet för alla barn att få åka till Kolmården och Liseberg på sommarlovet. Att det är stigmatiserande att inte kunna berätta om sådana upplevelser för klasskamraterna vid skolstart. När alla andra berättar om allt roligt de fått vara iväg på och man själv “bara varit hemma”.  

Nu hade jag egentligen inte tänkt diskutera barnfattigdom i det här inlägget. Visst är det synd om många barn som tvingas jämföra sina egna upplevelser med andras och inse att man inte alls tycker att man fått göra lika mycket kul saker. Jag vänder mig dock emot att vi späder på denna hets genom att vi ständigt förmedlar att det är väldigt viktigt att barn får besöka t ex nöjesparker på sommarlovet. Att det är fel eller dåligt att “bara vara hemma”. När skolan börjar i augusti hoppas jag verkligen att lärare inte utsätter barnen för att berätta om vad de gjort på sommarlovet inför klassen, eller att de ska skriva om det. 

I år tänker jag strunta i alla verkliga och inbillade yttre krav om olika semesteraktiviteter. Våra barn mår inte dåligt. Vi är priviligierade, bor i villa med stor trädgård och har nära till badplats. Barnen får vara hemma i sitt eget, där alla bekvämligheter och grejor finns. De får sova ut, pyssla, baka, vara med kompisar, åka och bada. De har föräldrar som är närvarande, inte stressade och som bryr sig om dem. Det är gott nog. 

Släpp hetsen, sänk kraven, allt måste inte ske i sommar, eller i år. Fortsatt trevlig sommar på er alla och se till att göra det ni mår bra av! 

/Magdalena 

Dregen och de förslösade skattekronorna

För några månader sedan skrev artisten Dregen ett uppmärksammat Facebook-inlägg, som fortfarande delas flitigt och därför syns i flödet med jämna mellanrum. 


Man kan säga att han likt Mona Sahlin en gång i tiden, uttrycker att han tycker det är “häftigt att betala skatt”. Och det är ju roligt för Dregen att han har goda inkomster och gladeligen betalar sin skatt, att han dessutom tycker att han får ut mångdubbelt tillbaka är ännu roligare att höra. Dregen verkar nöjd och glad och det är ingenting jag missunnar honom. 

Jag har också tidigare levt i tron att samhället alltid finns för oss, att våra inbetalda skatter kommer oss till gagn. Jag har känt att vi lever i världens bästa land, landet där vi är trygga, landet där vi får snabb hjälp när vi behöver det. Att hjälp finns att få. Det går att leva i den tron ganska länge, lite beroende på tur/otur, vad du råkar ut för eller var du bor när du råkar ut för något. 

Tyvärr har bilden börjat raseras för mig. De senaste åren har jag bl a upptäckt att:

• där jag bor kan man få vänta på ambulans i en timme. 

• det kan ta tre timmar att få svar från 1177, sjukvårdsrådgivningen. 

• den nära och tillgängliga vården är ett minne blott. 

• polisen är långt borta och du kan få vänta mycket länge på hjälp. Kommer de inom en timme vid pågående brott har du tur (om de kommer alls!).

• barn hamnar allt för ofta i kläm i skolan och får inte stöd och hjälp, alternativt får vänta alldeles för länge. De tillåts misslyckas. 

• barn mobbas i skolan, utan att tillräckliga insatser görs. Problem sopas under mattan. 

• tillgången till skolkuratorer är otillräcklig.

• skolpsykologer existerar knappt/ finns ej att tillgå vid behov. 

• barn med psykisk ohälsa kan få vänta mycket länge på hjälp. 

• hemlösa personer får ingen hjälp med att lösa sin situation. 

• det är allmänt mesigt och handfallet i diverse viktiga sammanhang. Jag upplever alltför ofta att ingen riktig hjälp finns att få för den som behöver hjälp. 

Sedan kan vi lägga till medierapportering från andra delar av landet, att kvinnor i Sollefteå tvingas resa mycket långt för att föda barn och därför erbjuds kurser i hur man föder barn i bil. Lägg också till att det förekommer att äldre vanvårdas, att brotten ökar, skolresultat sjunker. Att arbetsmiljön för lärare, poliser, brandmän m fl, är så dålig att många lämnar yrket, trots att vi behöver dem mer än någonsin. 

Visst finns det samtidigt mycket som fortfarande fungerar bra i vårt samhälle, men det brister i allt för många väsentliga delar för att det ska kunna betraktas som acceptabelt. När inte längre tryggheten finns, (steg 2 i Maslows behovshierarki, näst efter de rent fysiska behoven) är det mycket svårt att uppfylla allt annat, till exempel goda skolresultat och samhällsutveckling i övrigt. 

Det är därför provocerande att se när våra skattemedel används med en dålig prioriteringsordning. När man brister i det basala och grundläggande och istället väljer att hålla på med garnityret. När det i våra kommuner finns uppenbara brister och det skulle behövas stora satsningar för att uppnå en väl fungerande skola. När våra kommunpolitiker istället väljer att satsa tiotals eller hundratals miljoner kronor på diverse projekt som “ska skapa tillväxt” (men ingen kan svara på hur, ofta saknas analys). En “tillväxt” som med största sannolikhet ska användas för ytterligare tveksamma satsningar på garnityret, som till exempel att anställa ytterligare tjänstemän (ofta med ändelserna -strateg eller -utvecklare). Detta samtidigt som inte alla elever får tillräckligt stöd, tillåts misslyckas i skolan, lärare drabbas av ohälsa och medborgare inte får den samhällsservice de behöver. 

Visst måste det vara roligt för Dregen att han har goda inkomster och mer än gärna betalar mycket skatt. Men för den med små marginaler och för den som drabbas när samhället så uppenbart brister är det kanske inte lika “häftigt”. 

En sak är storleken på skatterna, det är en annan sak hur de används. Det är inte per definition så att högre skatter ger bättre välfärd. 

Mor 

Det är en grönskande ljuvlig dag idag, sista söndagen i maj. Det är dessutom Mors dag och jag tänker på detta med mödraskap och på min egen mor, hennes betydelse i mitt liv och all omsorg hon gett mig och mina bröder. Vår mamma har tagit hand om oss väl, på alla sätt och vis. Hon har alltid funnits där, hon har fostrat oss men också skämt bort oss med sin omsorg genom åren. Vi barn har nog dessvärre tagit all denna omsorg för given och inte visat vår uppskattning så som vi borde. Först nu när jag är vuxen och har egna barn förstår jag hur mycket hon gjort för oss, att hon har varit en klippa, en verklig supermamma. Hon har inte heller haft det lätt. 

Min mamma har varit med om det svåraste en förälder kan vara med om, att mista ett barn, den storasyster jag aldrig har haft och som inte hann fylla fyra år. Den sorg som hon och pappa burit på har vi barn såklart alltid känt till, men först sedan jag själv blivit förälder förstår jag hur otroligt starka mina föräldrar varit som överhuvudtaget överlevt, och dessutom orkat skaffa fler barn. Ett av de barnen är jag, och jag är såklart tacksam att jag blev till. 

Idag är min mamma nyss fyllda 80. En fortfarande mycket tjusig kvinna som är rolig och ung i sinnet, mormor och farmor till åtta barnbarn. Jag är så glad att hon finns, även om vi tyvärr inte hinner ses så ofta. Ha den äran på Mors dag, mamma Monica! 

En dag som denna är jag såklart också tacksam för att mitt liv har berikats med egna barn, någonting som absolut inte är en självklarhet. Jag har fått fler än vad jag någonsin föreställt mig att jag skulle ha, jag som en gång i tiden tänkte att jag möjligen, möjligen skulle vilja ha ETT. Det blev fyra. Så roligt det har varit, och är. Så mycket kärlek. Och så mycket mödor. 

Jag har varit gravid i sammanlagt tre år. Trettiosex månader av illamående, svår trötthet, halsbränna och diverse andra graviditetskrämpor, varav jag tack och lov glömt de flesta. Fyra förlossningar med djävulska smärtor. Sammanlagd amningstid 4,5 år och mjölkstockningar med hög feber sådär 35-40 gånger. Ungefär 20000 blöjor har jag nog bytt. Och hur många vaknätter jag haft – då jag har masserat små värkande ben, tagit hand om sjuka barn och hur många nerkissade/ nerkräkta sängar jag tagit hand om – törs jag inte räkna på, för då tror jag att mitt hår kommer att bli grått på stört! Jag vill inte heller tänka på all tvätt som tvättats genom åren och allt kaos som röjts, alla kamper som utspelats under barnens trotsåldrar, oj, oj, oj…. Jag tänker på dem som har ännu fler barn – fem, sex, sju eller fler! Jösses! Hur orkar de? För det är ett sannerligen ett hårt jobb. Både vägen till att bli mamma, och själva föräldraskapet, det är en sak som är säker. 

Därför firar jag inte bara min mamma idag utan även mig själv. Idag på Mors dag klappar jag mig själv på axeln för att jag klarat ut mödraskapet skapligt, så här långt. (I samarbete med en fantastisk man, ska tilläggas, men honom firar vi i november!) 

Beröm er själva ni också, alla 2,8 miljoner andra svenska mammor därute! Ni är behövda och fantastiska, glöm inte det! Och ni som har mammor, glöm inte bort att visa henne uppskattning, idag och alla andra dagar. 

/Magdalena 

Kreativt kaos

Söndagmorgon. Jag vaknade 05:30 och kunde inte sova längre. Men ändå är det lite, lite sovmorgon för mig eftersom jag de senaste veckorna vaknat 04:45 varje morgon, alldeles av mig självt. Oerhört psykande att aldrig kunna sova ut. Det här tidiga uppvaknandet varje morgon innebär att jag är fruktansvärt kvällstrött. Igår var vi föräldrar så trötta att vi gick och lade oss långt före killarna. De grejade med någon lera på kvällen och spåren efter deras skapande syns, minst sagt. Lera, saxar, sandpapper, hammare, metallgrejor och pappersbitar ligger över hela matbordet. Några snurrgrejor gjorda av Fimo Soft-lera och kullager har tillverkats. Det är tydligen “fidget spinners”, en ny populär trend bland barn. http://www.gp.se/livsstil/fidget-spinner-allt-du-behöver-veta-om-nya-trendiga-leksaken-1.4274192

Mina barn är mycket kreativa (men dessvärre inte lika intresserade av att städa efter sig). Så gott som varje dag jag när kommer hem från jobbet, så möts jag av nya pyssel och skapelser. I vårt hem är det inte ovanligt att mötas av ett totalt pysselinferno där någon testat att tillverka något av till exempel byggsilikon, maizenamjöl och karamellfärg eller att någon flätat tjusiga korgar av gamla västervikstidningar eller tillverkat och kokat eget lim och skapat fantasifulla figurer av papier maché. 

Om vi föräldrar åker och handlar och lämnar killarna ensamma bara en liten stund, så hinner bilen troligen inte rulla ut från uppfarten innan de satt igång att baka något. När vi kommer hem är det mjöl, kakao och havregryn överallt, och möjligen, möjligen, om vi har tur, så kanske det finns kvar någon god liten kaka till oss när vi kommer hem… Att disken är kvar, kan man däremot vara säker på. Vårt hem är ständigt ett kreativt kaos, och fastän vi får ägna mycket tid åt städning är det ändå kul att barnen ägnar sig åt just skapande. För jag tror att det är viktigt att tillåtas skapa, att få lov att testa, att vara kreativ och hitta på själv. 

Det finns de som anser att ämnet slöjd i skolan är gammalmodigt, och förespråkar att det borde försvinna från läroplanerna till förmån för t ex dataprogrammering. Det finns de som tycker det är helt meningslöst att våra barn ägnar tid i skolan åt att tillverka grytlappar och smörknivar. Det finns de som inte tycker att det är någon nytta alls med slöjd i skolan och att det därför lika gärna skulle kunna plockas bort från läroplanen. 

Men jag vill istället påstå att det är oerhört viktigt. Att lära sig bearbeta ett material med händerna och med verktyg så att det blir till ett föremål, är något som dels innebär att man lär sig problemlösning, det utvecklar också vår kreativitet. Det kan ge lust och intresse att prova nya lösningar, att utveckla nya metoder. Det kan ge mersmak till att prova andra material, andra verktyg, hitta på helt nya föremål. Det stimulerar vårt intellekt, det tränar vår koncentrationsförmåga, det tränar tålamod och motorik. Det finns ett stort värde i att våra barn får de bitarna i skolan. För många barn kan dessutom de praktiska ämnena vara ett tillfälle då man får känna sig kompetent och duktig. Det kan vara en chans för vissa barn, barn som är betydligt mer praktiskt lagda än teoretiska, att få glänsa. 

Sedan får vi inte glömma att slöjd och hantverk också är en del av vårt kulturarv. Gamla hantverkstraditioner är viktiga att värna och det är därför av värde att våra barn får komma i kontakt med och lära sig om kultur, traditioner och gammalt hantverk. Det riskerar annars att glömmas bort. 

Nu ska jag publicera det här inlägget och ta tag i kaoset. Eller om jag ska stå ut med oordningen tills killarna vaknar, så de får städa själva. Tips om hur man får sina barn att bli mer ordningsamma emottages tacksamt. 

Vårtal i Lofta 2017


Det är valborgsmässoafton och jag är nyss hemkommen från valborgsfirande i Lofta, dit jag var inbjuden av Lofta hembygdsförening för att vara vårtalare. Det var en gemytlig tillställning och det märktes att det är riktiga eldsjälar som håller igång hembygdsföreningen. De har till och med en egen liten tidning som de ger ut två gånger om året! Tyvärr fick jag inga bra bilder från valborgsfirandet. Bilden ovan är tagen i bilen på vägen hem, mellan Björnsholm och Överum, jag var tvungen att stanna och ta en bild för det var så vackert vid sjön. Det har varit en fin valborgsmässoafton. 

Delar här med mig av mitt tal: 

Vänner, 
Idag är det den 30 april, det är kylig men ljuvlig valborgsmässoafton här i Lofta. Vi står här tillsammans och njuter av en härlig och värmande brasa, precis som många andra just nu gör på många platser runtom i vårt land. Eldar brinner, körer sjunger, och någon håller tal som handlar om våren. 

Men varför firar vi egentligen Valborg? 
Att fira övergången till en ny årstid, övergången mellan mörker och ljus, kallt och varmt, det karga och det grönskande, har människan alltid gjort. Människan har i alla tider tänt eldar, dels för elda upp gammalt ris och avfall, men även för att skrämma bort vilda djur inför det att djuren skulle släppas ut på bete första gången på våren. 

Det påstås att vårt valborgsfirande är en tradition som kommer från Tyskland. Enligt gammal folktro trodde man att natten mellan 30 april och 1 maj var en magisk natt, en natt då häxor och övernaturliga väsen var ute och flög och gjorde ofog. På kvastar eller getabockar flög häxorna till de gamla offerplatserna i tyska Blocksberg, för att ha fest tillsammans med Djävulen. För att skydda sig själva och sina djur mot häxor och ondska, tände man stora eldar och bål. 

I Sverige flyger häxorna inte till tyska Blocksberg, utan till Blåkulla, och det är något vi snarare förknippar med skärtorsdagen. Men traditionen med eldar och firandet av valborgsmässoafton den 30 april är något som kommer från den här gamla tyska traditionen. Ännu längre tillbaka i tiden sägs detta med majbrasor vara en keltisk tradition. 

Varför heter det då Valborgsmässoafton? Och vem var egentligen Valborg? Jag har försökt att ta reda på lite om det här. Valborg, Walburga eller Walpurgis, föddes i början av 700-talet i en engelsk aristokratisk familj. Hon utbildades vid en klosterskola i Dorset och blev sedan nunna. Hon skickades till ett kloster i Tyskland för att tillsammans med sina båda bröder hjälpa sin morbror, Sankt Bonifacius, i missionsarbetet med att försöka kristna de hedniska tyskarna. Så småningom blev Valborg abbedissa för flera kloster och ca 100 år efter sin död blev hon helgonförklarad av påve Adrian II. Det här skedde år 870, den 1 maj. Dagen före den 1 maj kom senare att firas till minne av den heliga Valborg som Valborgsmässan, Walpurgisnacht. 

(Visste ni förresten att den heliga Valborg är skyddshelgon för dem som smittats av rabies?) 

Den hedniska och den kristna traditionen har alltså kommit att mixas samman, precis som det är med så många andra av våra traditioner. 

Nuförtiden är det kanske inte så många som tycker att det främsta syftet med Valborgselden är just att skrämma bort häxor och ondska, även om det är en härlig fantasi och jag inget annat önskar, än att våra valborgseldar skulle kunna skydda oss mot allt ont som sker i världen. 

Den senaste tiden har jag varit arg och ledsen av många olika anledningar, för det finns tyvärr mycket här i världen att vara arg på, det går inte att förneka. Både i den nära och lilla världen och ute i den stora världen. Det är svårt att ta in alla missförhållanden som råder på många håll, det är svårt att orka ta till sig information om alla fasansfulla saker som händer i vår värld. Det är så svårt att förstå hur vissa saker kan ske, hur människan kan bli så ond, och hur det onda kan få pågå. Det känns ibland som att hoppet försvinner, man vill ge upp, fly eller åtminstone borra ner huvudet långt ner i sanden. Men att agera så kommer inte att hjälpa eller leda någon vart.
Det är så lätt hänt att man går omkring och är både arg, ledsen, rädd och bara tänker på allt ont som händer. Men vi får inte glömma att världen också är fylld av mycket godhet, glädje och positiva drivkrafter. 

För även om det sker fasor och det finns mycket elände, så behöver vi påminna oss om att det samtidigt händer mycket bra saker i vår värld. På många sätt går utvecklingen åt rätt håll, och det finns massor av exempel på det. För att nämna några:

Fler än någonsin i världen har idag tillgång till friskt vatten. Barnadödligheten har minskat, vi lever längre, är friskare, fler barn får gå i skolan, den extrema fattigdomen har minskat och miljökatastroferna är betydligt färre. Mänskliga rättigheter respekteras på fler håll och demokratin gör framsteg i världen. 

Allt detta har inte blivit av sig självt, utan det är resultatet av mänsklig godhet, positiva drivkrafter och människans vilja och förmåga att utvecklas, att göra bättre. 

Det finns så många eldsjälar, det finns så många människor som gör gott, som agerar osjälviskt och är goda medmänniskor. Det inger hopp. Vi behöver alla känna hopp för att orka leva våra liv. Känner vi hopp så får vi också kraft att orka kämpa mot det som är dåligt, både den lilla världen och den stora. För vi vet alla att kampen behövs. 

Och även om våra tända majbrasor kanske inte skrämmer bort någon ondska, så är vårt valborgsfirande ett tillfälle för oss att mötas, att uppleva gemenskap när vi firar in våren tillsammans. Låt oss vara goda medmänniskor som finns där för varandra, låt oss bringa glädje i varandras liv, låt oss skapa framtidstro och hopp. 

Imorgon är det maj månad, sköna maj – välkommen! Nu stundar en ljuvlig tid, en tid vi ska ta tillvara så mycket det bara går! Det är nu vi ska njuta av ljuset och av vår fantastiska natur, av blomster och grödor. Vi ska klä oss i tunnare kläder, njuta av den allt ljummare luften och äta våra måltider utomhus. Som vi har längtat! 

Låt oss därför utbringa ett fyrfaldigt leve för våren! Den leve! 

Något står inte rätt till

I veckan deltog jag på ett politiskt möte med fokus på skolpolitik. Mötet ägde rum på en nybyggd högstadieskola i kommunen. Skolans rektor närvarade, visade oss runt och pratade om olika utmaningar. Allt ifrån problem med underdimensionerade lokaler i förhållande till antalet elever, till lärarnas arbetstider och möjligheter till fortbildning. Några av mina partikamrater som var med på mötet har/har haft läraryrket som profession, vilket tillförde ett intressant lärarperspektiv i olika frågor, men det är alldeles tydligt att skolan är en viktig fråga och ett ämne som engagerar de flesta. 

En av lärarna ville verkligen skicka med budskapet till de aktiva politikerna att en viktig fråga som bör prioriteras är lärarnas arbetssituation, med hög arbetsbelastning och stress samt ökande ohälsa för yrkesgruppen. Rektorn fick frågan om vad han anser är den allra viktigaste frågan gällande eleverna. Psykisk ohälsa, var svaret, eftersom många barn och unga mår dåligt och känner sig otrygga, någonting som har ökat på senare tid. Jag ställde frågan om han anser att elevhälsan räcker till, men jag tycker nog inte att jag fick något riktigt klart svar på den frågan. Visst, det finns tillgång till kurator, dock oklart i vilken omfattning och om behoven verkligen möts. När jag frågade om hur det ser ut med tillgången till skolpsykolog fick jag ett ännu mer svävande svar och ett konstaterande att det är svårt att rekrytera psykologer till skolan, det finns helt enkelt inte några sådana att få tag i. Tyvärr fanns det inte riktigt möjlighet att gå på djupet med dessa viktiga frågor, då tiden för mötet var begränsad. Jag hade gärna fortsatt prata om den saken mycket mer, men hoppas att det blir fler tillfällen framöver. 

BRIS släppte nyligen en rapport som visar att de inkommande samtalen från barn och unga allt oftare handlar om depression, ångest och självmordstankar. Det är oroande att barn och unga pratar självmord. Speciellt med tanke på att antalet självmord i den yngsta åldersgruppen har ökat de senaste åren, medan det i övriga åldersgrupper skett en minskning. Enligt NASP:s (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) begick 155 barn och ungdomar upp till 24 år, självmord år 2015. Tolv av dem var under 14 år (mot 7 året innan). Skrämmande siffror. BRIS generalsekreterare Magnus Jägerskog har uttryckt att rapporten visar att samhället har misslyckats med att förebygga psykisk ohälsa bland barn och unga, att den är en alarmklocka som bör leda till att politiker och beslutsfattare på alla nivåer tar till sig innehållet och tar beslut som leder till att den oroväckande trenden bryts. Det kan vi verkligen hoppas. Det här är allvarligt. 

Psykisk ohälsa hos elever och psykisk ohälsa i lärarkåren. Har det ett samband? Vad är det som inte fungerar? Hänger det ihop med storleken på elevgrupperna? Behövs fler vuxna i skolorna som avlastar lärarna? Hur arbetar man förebyggande? Hur kan man bättre upptäcka varningssignaler och sätta in tidiga insatser? Hur förebygger vi mobbing? Hur gör vi skolan till en trygg plats för alla? Hur vill vi att elevhälsan ska fungera? 

Det är några av de frågor jag gärna vill föra upp på den politiska agendan framöver. Låt oss prata om skolan! 

/Magdalena 

Oron vill inte försvinna 

Visst känner jag en stark oro för hur det ska bli framöver. Ska det upphöra eller kommer det fortsätta? Kanske rentav bli värre? “Var det dumt att polisanmäla?” tänker jag i mina sämsta stunder. Hade det varit mer effektivt att endast ringa runt till föräldrarna? Väcker en polisanmälan upp agg och hat? Gör mer skada än nytta? Skrämmande tanke. För jag vill egentligen tro på rättssystemet, tro på att alla brott bör anmälas, oavsett. Att det alltid är rätt. 

Ett av barnen hörde av sig till oss dagen efter händelsen, bad om ursäkt och ångrade det som hänt. Det hedrar honom. En förälder kom hem till oss för att säga att de vill att vi ska veta att de verkligen tar saken på största allvar. Det betyder också väldigt mycket för oss. 

För när sådant här händer på en liten ort finns en risk att det uppstår processer, det kan bli ryktesspridning, visklekar och förvanskningar. Det kan börja med att några av de barn som var med försöker skydda sig själva genom att hävda att allt är överdrivet, rentav osant. Det finns risk att snacket börjar gå. “Det var ju inte så farligt alls. En liten puff bara. Han snubblade. Han var ju så kaxig och hotfull själv så han förtjänade en liten puff. De andra försvarade sig bara. Det var ju säkert han som började. Och de där föräldrarna är genast igång och polisanmäler för minsta lilla. Överreagerar. De verkliga offren är ju barnen som blev anmälda fast de inte gjort så mycket.”

The good old victim blaming. 

Här kan du läsa ett inlägg jag skrev sommaren 2015 om just det fenomenet. 

Jag säger inte att det verkligen är så som jag beskriver ovan, det kanske inte alls är så som det pratas om saken här i samhället. Det är bara en oro jag har, baserad på tidigare erfarenheter. Min oro är inte nödvändigtvis befogad. Men det är min oro och mina farhågor. 

Om det skulle vara så som jag är rädd för, då skulle jag inte känna mycket hopp om förändring. Det skulle i så fall kunna betyda att vi blir ännu mer utsatta, att det blir ännu mer okej att rikta hat vår familj. Det skulle öka risken för att all skit kommer fortsätta. 

Förvisso har vi den senaste tiden fått ett massivt stöd från många, många. Det har såklart betytt mycket, speciellt för vår son. Stort tack för alla värmande ord, tack för all omtanke. Samtidigt är det märkligt att den gnagande oron ska ta upp så mycket mer utrymme i sinnet än det faktiska stödet och supporten vi fått. 

/Magdalena 

Det som hänt

Det skaver i mig. Det skaver, smärtar och jag mår inte bra. Även fast vi levt med det här länge, länge så blev det som en ordentlig käftsmäll när det kom upp i ljuset och offentligheten i samband med vad som hände förra helgen. 
http://www.expressen.se/nyheter/pojke-misshandlad-for-att-pappa-ar-moderat/
Det har varit jobbiga år. Ett barn som mår dåligt påverkar hela familjen. Såhär i efterhand kan jag inte förstå hur vi orkat. Det har utspelats en kamp på så många plan. Det har varit en kamp för att få iväg ett barn till skolan. Det har varit en kamp med rektor och lärare, med andra föräldrar, med sjukvården och en kamp för att klara av att leva och få tillvaron att funka. Otaliga mail har skickats, otaliga telefonsamtal och möten.

Till en början trodde vi att den skolvägran som förekom vissa dagar bara var dumheter, egensinnigheter och att han möjligen var trött och helt enkelt inte kände för att gå. Så vi tvingade iväg honom, trots intensiva protester, för vi har ju skolplikt. Skolvägran fortsatte, periodvis mer, ibland mindre. Men det fanns där. Någonting som vi inte visste vad det var. 

Det hände att han sprang hem gråtande från skolan eller att de hittade honom sittande arg och ledsen bakom högstadiebyggnaden. Det gick sällan eller aldrig att få ur honom vad som var fel. Först i femman började han prata om det, men i efterhand har det krupit fram mer och mer. Än i dag får vi veta nya saker om vad som pågått, både från honom och andra. Han började berätta lite grann om hur det var i klassen och vi gjorde därför besök i klassrummet. Vi blev chockade. Det rådde ett fullständigt kaos på alla sätt. Okvädningsord, stök, knuffar, svordomar, dåliga attityder, högljuddhet, ja, listan kan göras lång. Fler föräldrar besökte klassen, de såg hur det var och det föranledde extra föräldramöten och försök till en del insatser i klassrummet för att komma tillrätta med situationen. Det blev aningen bättre med ordningen i klassen den här perioden. Däremot var det ingen större skillnad på hur barnen betedde sig mot varandra. 

Det fanns tydliga hierarkier, både bland killarna och tjejerna och detta ledde till en mycket obehaglig stämning. Vissa långt ner i hierarkin skulle tryckas ner och det skedde på olika sätt genom utfrysning, blickar, hånfulla kommentarer och knuffar. Det var ett par barn som var riktigt utsatta och många mådde dåligt. 

Runt jul i femte klass började vår son bli riktigt deprimerad. Den tidigare sprallige, trevlige och sociale pojken började undvika sina vänner. Kom alltid hem från skolan med en mycket hög irritationsnivå och ibland aggressiva utbrott. Han var inte sig lik. En kväll när jag lade mig hos honom för att prata, grät han och sade han att han helst av allt ville somna in och aldrig vakna upp mer. För en ny dag innebar nya plågor. Aldrig i mitt liv har jag känt att någonting har gjort mer ont än att höra honom uttala de orden. Det var som en kniv rakt in i hjärtat. 

Självklart sökte vi och vädjade om hjälp. Från elevhälsan, från lärare och rektor. Det blev lite kuratorkontakt, som var jättebra, men i alldeles för liten omfattning och med bristande kontinuitet. Vardagen rullade på, bättre ibland, men aldrig bra. Stöket i klassen och den dåliga stämningen fick de inte bukt med. Allt liksom sopades under mattan. Det verkade som om lärare och rektor helst av allt bara ville att tiden skulle gå fort fram till nästa lov och att det bara var en fråga om att stå ut och överleva tills dess. Läraren/lärarna fick nog inte den stöttning och de resurser som de hade behövt och hade helt säkert en hemsk tid. Lärarna härdade ut, men det gjorde inte alla barn. Vid vårterminsstart i 6:an hade fem av barnen i klassen bytt skola eftersom de inte klarade att befinna sig i den här destruktiva miljön längre. Jag önskar att vi också tagit det beslutet då. 

Vår son fick det inte bättre. Vi stångade oss oss blodiga för att skolan skulle inse allvaret i situationen, utan större framgång. Innan påsklovet i 6:an hamnade han i en konflikt med två andra pojkar, en konflikt som urartade såpass att han utsattes för rena dödshot. Denna händelse var – trots att den var traumatisk och orsakade stor skada – faktiskt en händelse som kom att innebära en positiv vändning. Han ville nu byta skola, något han tidigare motsatt sig. Han ville bort från allt obehagligt och hotfullt, bort från mobbing och stök. Det skrämmande med att byta skola blev nu ett bättre alternativ. 

Den nya skolan gav trygghet och en helt ny social situation med många nya vänner. Vår sprallige, sociale, trevlige kille kom tillbaka allt mer, vilket var underbart. Även fast mycket förbättrades så har det ändå tagit lång tid att läka från allt som varit. 

Han har undvikit miljöer och situationer där han riskerat exponera sig för tidigare plågoandar, t ex vissa bussturer, fritidsgård och andra platser, vilket såklart begränsat friheten och livet mycket för en kille i den åldern. 

Det är först de senaste månaderna som det har börjat kännas skapligt igen med tryggheten. Då händer det igen. Sonen cyklar genom samhället, ett gäng jämnåriga får syn på honom och kastar stenar som nästan träffar i huvudet. Ett par dagar senare blir han förföljd och trakasserad av ett stort gäng jämnåriga. Han försöker prata sig ur situationen för att komma undan, istället slår de ner honom. Flera deltar fysiskt i attacken, när han ligger på marken nertryckt med ett hårt knä på bröstkorgen hotar en kille med att de ska slå ihjäl honom nästa gång han visar sig. 

Händelsen är naturligtvis polisanmäld. Tryggheten har åter berövats vår son, med allt vad det innebär för honom och hela familjen. Jag är så arg, ledsen och förtvivlad, hur har det kunnat bli såhär? Jag vill faktiskt inte främst rikta min ilska mot de barn som varit inblandade, utan mot vuxenvärlden. Mot samhället och skolan som tillåtit ett alldeles uppenbart problem att få fortgå alldeles för länge. Kränkningar har sällan eller aldrig anmälts i skolan, mobbing har avfärdats som “konflikter mellan barn” och därför inte hanterats på rätt sätt. Många, många har sett och märkt vad som pågått. Vissa har förnekat att det finns några problem alls eller avfärdat det med att det inte är så farligt. Andra har sett och agerat, men inte tillräckligt mycket eller på fel sätt. Ett fåtal har kämpat mycket hårt, men inte fått den uppbackning som hade behövts. 

Oavsett orsakerna till mobbing, i vårt fall vet vi åtminstone en orsak, men det kan vara vad som helst. Alla måste förstå, alla måste inse, att vad man än blir trakasserad för så smärtar det alltid mycket mer hos mottagaren än hos avsändaren. Varje enskilt nedlåtande ord, varenda liten knuff, kanske omgivningen inte ser som så allvarligt, men sammantaget för den som ständigt blir utsatt och dessutom utfryst, gör det stor skada. Detta har skolans företrädare inte förstått. De har varit uppenbart oförmögna, okunniga och ovilliga att ta itu med det från början. 

Vi har bytt skola. Nu vill vi bara att det här ska upphöra, så att vi kan lämna det bakom oss. Kampen mot mobbing måste däremot fortsätta, för i slutänden blir alla inblandade förlorare. 

/Magdalena 

Religiös beröringsskräck? 

Jag vill påstå att jag inte är ett dugg religiös, jag har ingen gudstro och tror egentligen inte på någon högre makt. Jag är uppvuxen i ett icke-religiöst hem. Religion och tro är ingenting som vi någonsin pratat om, vad jag kan minnas. Mina bröder och jag är i och för sig döpta och konfirmerade, men antagligen mer av tradition än av tro. Mina föräldrar har aldrig gett uttryck för att vara troende. Men av någon märklig anledning gick jag faktiskt i söndagsskola hos Frälsningsarmén fram till 10-11 års ålder. Varje söndag gick jag dit. Jag har starka minnen av hur det lät när jag klev upp på metalltrappan utanför och hur det doftade i kyrksalen. Hur jag andäktigt lyssnade på alla spännande berättelser från Bibeln som söndagsskolefröken Kerstin illustrerade med bilder som vi barn fick gå fram och sätta upp på flanellografen. Jag minns hur vi sjöng “Han har öppnat pärleporten” och “Tryggare kan ingen vara” ackompanjerat av den skepparkransprydde farbror Bengts spel på dragspel. Och avslutningsvis så skänkte man alltid några mynt i en sparbössa föreställande en svart pojke som satt på knä och vars huvud nickade och bockade fram och tillbaka när pengen släpptes ner. Man fick också välja ett vackert litet samlarkort med bibliskt motiv. Efteråt gick jag alltid hem till mina kära morföräldrar, fick saft och skorpor och sen spelade jag en omgång kort med morfar. Glada, varma minnen från min barndoms söndagar. 

Varför jag gick i söndagsskola överhuvudtaget, och hos just Frälsningsarmén, är än idag ett mysterium för mig och jag har faktiskt aldrig fått något bra svar på den saken av min mor. Men jag inbillar mig att hon lika gärna hade kunnat skicka mig till en muslimsk eller buddhistisk barnverksamhet om det funnits. Jag är glad och tacksam över att ha en mamma som alltid varit ganska fördomsfri och haft ett nyfiket och öppet sinne. Inte vet jag om min söndagsskoletid har påverkat mig något nämnvärt i mitt liv, men en sak vet jag; det har inte gjort mig mer religiös. 

Jag vet inte hur det var på den tiden när jag var barn, men idag upplever jag att vi ser på religion som någonting våra barn helst ska skyddas ifrån. Många tycker till och med att skolavslutningar inte ska få äga rum i kyrkan, än mindre ha konfessionella inslag. Jag har följt debatten och tagit del av argumentationen och har viss förståelse för att man inte vill att någon ska “tvingas på” religion. Men borde det vara något problem? För det går att vara på plats i religiösa sammanhang utan att delta aktivt, och det tror jag väldigt många gör utan att ha några som helst problem med det. I ett mångkulturellt samhälle kanske det är extra viktigt att inte vara rädda för att delta i varandras traditioner och även religionsutövning, just för att skapa förståelse och tolerans. Och varför tycks det viktigare att skydda barnen från religion än från annan påverkan? Är det rimligt att vi ska se på religion som något suspekt, är det vad vi vill förmedla till våra barn? 

Vissa hävdar att vi måste skydda barn från att indoktrineras i tidig ålder så att de själva ska få ta ställning när de är mogna för det. Jag kan dock komma på många fler frågor än de som handlar om just religion som våra barn matas med från späd ålder, och som ingen ifrågasätter att de utsätts för. Att exponera barn för både religion och ideologier ser jag inte som ett problem, om vi samtidigt uppmuntrar och främjar kritiskt tänkande, om det presenteras en mångfald och olika perspektiv. Att det inte finns EN sanning, utan många olika teorier och synsätt vad gäller många frågor. Förvärvade kunskaper och ett öppet sinne är något som ökar chansen till att göra egna kloka val i livet. 

I sammanhanget är det såklart väldigt intressant att ta upp ämnet religiösa friskolor och debatten kring dessa, men den tråden tar jag upp i ett senare blogginlägg tänkte jag. 

Morgan imorgon

Ibland undrar jag om den som aldrig varit mobbad kan förstå hur det känns att bli utsatt? Hur smärtsamt det är att bli förnedrad och utfryst, hur värdelös och illa omtyckt man kan känna sig? Hur mobbingen sätter djupa sår i själen, sår som aldrig läker helt eller blir till fula ärr? 

Den senaste tiden har jag kommit i kontakt med flera personer som berättat att de varit utsatta för mobbing. Även om jag mest har fått höra fragment av skeenden, så har dessa vittnesmål påverkat mig väldigt starkt. Inte minst har jag i minnet kastats tillbaka till mina egna erfarenheter av att bli utsatt under skoltiden. Även till mina ganska färska och smärtsamma minnen av hur det är att vara förälder till ett mobbat barn. (Jag har tidigare berättat lite grann om det här på bloggen. Läs gärna.)

Gemensamt för dessa personer jag pratat med, är att mobbingen medfört påtagligt negativa konsekvenser i de här människornas liv. Några har pga mobbing inte klarat sin skolgång, och därmed hamnat i utanförskap som vuxna. Andra lever med svag självkänsla, låg tillit till andra och en ständig misstänksamhet i sociala sammanhang. En del vittnar om psykisk ohälsa i form av bl a depressioner och ångest. Många är de som har tagit väldigt stor skada av att bli mobbade och har inte fått de liv de hade kunnat få. 

Sedan finns det såklart många som klarat sig ganska bra i livet trots mobbing, däribland jag själv. Men jag tror nog att det alltid, alltid, finns kvar inom oss även fast lång tid passerat. Minnena finns där, starka känslominnen som inte går att förtränga. Det finns kvar en vaksamhet och känslighet. Små negativa signaler eller kommentarer kan lätt väcka upp obehagskänslor och en känsla av att vara mindre värd. Men som sagt, har man aldrig varit utsatt är det kanske svårt att förstå. 

Tv-succén “Morgans mission” som sändes hösten 2015 var ett alldeles lysande program som förhoppningsvis fick många att få upp ögonen lite mer för mobbing. Morgan Alling kommer nu tillbaka med en ny säsong av programmet med start imorgon 16/3. Jag ser fram emot det. Den nya säsongen kommer att beröra vuxenmobbing, ett lite tabubelagt ämne som vi inte pratar så mycket om. Detta trots att det enligt Arbetslivsdelegationen är så många som ca 350 000 personer som uppger att det känns obehagligt att gå till arbetet pga mobbing. Man uppskattar också att mellan 10-30 000 långtidssjukskrivningar beror på mobbing, likaså ca 100-300 självmord varje år. Skrämmande siffror, men siffror att ta på största allvar. 

Mobbing, vare sig det gäller barn eller vuxna, har ett fruktansvärt högt pris, både för individ och samhälle. Vi behöver därför prata ännu mer om mobbing, hur vi stoppar och förebygger, hur vi som enskilda individer kan göra skillnad och hur man i skolor, på arbetsplatser och på olika nivåer i samhället kan motverka mobbing. Alla har ett ansvar. 

Själv så kommer jag framöver att lyfta ämnet ännu mer här på bloggen och tar gärna emot synpunkter, tips och förslag på vinklingar. 

/Magdalena