Dregen och de förslösade skattekronorna

För några månader sedan skrev artisten Dregen ett uppmärksammat Facebook-inlägg, som fortfarande delas flitigt och därför syns i flödet med jämna mellanrum.

Man kan säga att han likt Mona Sahlin en gång i tiden, uttrycker att han tycker det är “häftigt att betala skatt”. Och det är ju roligt för Dregen att han har goda inkomster och gladeligen betalar sin skatt, att han dessutom tycker att han får ut mångdubbelt tillbaka är ännu roligare att höra. Dregen verkar nöjd och glad och det är ingenting jag missunnar honom.

Jag har också tidigare levt i tron att samhället alltid finns för oss, att våra inbetalda skatter kommer oss till gagn. Jag har känt att vi lever i världens bästa land, landet där vi är trygga, landet där vi får snabb hjälp när vi behöver det. Att hjälp finns att få. Det går att leva i den tron ganska länge, lite beroende på tur/otur, vad du råkar ut för eller var du bor när du råkar ut för något.

Tyvärr har bilden börjat raseras för mig. De senaste åren har jag bl a upptäckt att:

• Där jag bor kan man få vänta på ambulans i en timme.

• Det kan ta tre timmar att få svar från 1177, sjukvårdsrådgivningen.

• Den nära och tillgängliga vården är ett minne blott.

• Polisen är långt borta och du kan få vänta mycket länge på hjälp. Kommer de inom en timme vid pågående brott har du tur (om de kommer alls!).

• Barn hamnar allt för ofta i kläm i skolan och får inte stöd och hjälp, alternativt får vänta alldeles för länge. De tillåts misslyckas.

• Barn mobbas i skolan, utan att tillräckliga insatser görs. Problem sopas under mattan.

• Tillgången till skolkuratorer är otillräcklig.

• Skolpsykologer existerar knappt/ finns ej att tillgå vid behov.

• Barn med psykisk ohälsa kan få vänta mycket länge på hjälp.

• Hemlösa personer får ingen hjälp med att lösa sin situation.

• Det är allmänt mesigt och handfallet i diverse viktiga sammanhang. Jag upplever alltför ofta att ingen riktig hjälp finns att få för den som behöver hjälp.

Sedan kan vi lägga till medierapportering från andra delar av landet, att kvinnor i Sollefteå tvingas resa mycket långt för att föda barn och därför erbjuds kurser i hur man föder barn i bil. Lägg också till att det förekommer att äldre vanvårdas, att brotten ökar, skolresultat sjunker. Att arbetsmiljön för lärare, poliser, brandmän m fl, är så dålig att många lämnar yrket, trots att vi behöver dem mer än någonsin.

Visst finns det samtidigt mycket som fortfarande fungerar bra i vårt samhälle, men det brister i allt för många väsentliga delar för att det ska kunna betraktas som acceptabelt. När inte längre tryggheten finns, (steg 2 i Maslows behovshierarki, näst efter de rent fysiska behoven) är det mycket svårt att uppfylla allt annat, som till exempel goda skolresultat och samhällsutveckling i övrigt.

Det är därför provocerande att se när våra skattemedel används med en dålig prioriteringsordning. När man brister i det basala och grundläggande och istället väljer att hålla på med garnityret. När det i våra kommuner finns uppenbara brister och det skulle behövas stora satsningar för att uppnå en väl fungerande skola. När våra kommunpolitiker istället väljer att satsa tiotals eller hundratals miljoner kronor på diverse projekt som “ska skapa tillväxt” (men ingen kan svara på hur, ofta saknas analys). En “tillväxt” som med största sannolikhet ska användas för ytterligare tveksamma satsningar på garnityret, som till exempel att anställa ytterligare tjänstemän (ofta med ändelserna -strateg, -lots eller -utvecklare). Detta samtidigt som inte alla elever får tillräckligt stöd, tillåts misslyckas i skolan, lärare drabbas av ohälsa och medborgare inte får den samhällsservice de behöver.

Visst måste det vara roligt för Dregen att han har goda inkomster och mer än gärna betalar mycket skatt. Men för den med små marginaler och för den som drabbas när samhället så uppenbart brister är det kanske inte lika “häftigt”.

En sak är storleken på skatterna, det är en annan sak hur de används. Det är inte per definition så att högre skatter ger bättre välfärd.